Jag återkommer ständigt till samma situationer där jag känner att jag inte tillhör.

Och jag är trött på att bjuda till, och bjuda in mig själv på olika ställen för att ens få känna tillhörighet bland både släkt och vänner.
Jag vill inte vara påträngande men jag vill tillhöra, jag vill betyda någonting. Inte för alla men åtminstone för någon.

 

Finns så många exempel som jag kan dra upp men jag känner mig lite låst då personerna i fråga kanske läser min blogg och jag har inte lust med några diskussioner.

 

Men under tiden jag inte har bloggat har jag iallafall haft möjlighet att få åka över till Danmark och träffat släkt.
Bla. farmor, pappa, min syster och min bror. Det var skönt att få komma härifrån ett tag och slippa tänka på det vardagliga livet jag har här i Sverige. Ibland funderar jag på att flytta till Danmark för att få vara närmare min familj, men det är svårt att veta hur jag ska gå till väga när man är sjukskriven och har ersättning från försäkringskassan osv. Hade det varit enkelt, så hade jag tagit en väska med kläder och dragit härifrån. 

 

För att jag själv ska må bättre måste jag bryta med människor som faktiskt inte ens vill mig väl eller få mig att känna mig illa till mods. Jag behöver människor omkring mig med empati, förståelse och som bryr sig på riktigt och inte bara när man duger för att det inte finns något bättre för tillfället, eller när man bara behöver min hjälp och sen inte hör av sig.

Jag är trött på att sitta ensam och vänta på någon som sagt att de ska komma men som inte ens dyker upp trots att de ringt och sagt; "Jag kommer snart".

Uppenbarligen bryr sig inte folk om hur jag känner eller tycker inte att min tid är lika viktig som andras. 

 

Ibland önskar man att telefonen ringde för att någon faktiskt bryr sig och bara prata en liten stund. Men nej...