Jag försöker ständigt vara positiv till det mesta även om det kanske inte alltid märks, jag försöker alltid göra det bästa utifrån de situationer jag hamnar i. Jag kämpar mig fram vartenda dag men det känns som om jag aldrig är tillräcklig.

Jag är aldrig tillräckligt bra i några som helst sammanhang. Jag är bara en gnäll röv.

Men vet ni vad? När man ständigt påminns om hur lite man betyder för ens egna familj och dessutom vet att det finns aldrig någon som kan älska mig på det viset en mamma bara kan, så blir man tillslut bitter. Jag seriöst kämpar mig igigenom vartenda dag, av olika orsaker. 

Jag har blivit psykiskt sjuk pga det som jag har fått uppleva och vet ni vad? 

Jag är utmattad av att ens tänka tanken på att försöka ytterligare en gång.