lite osynlig
Hej på er allesammans.
Det var riktigt längesen jag skrev här sist.
Som jag sagt så skriver jag när jag känner att jag behöver göra det. Idag är en sån dag då jag känner att jag behöver brista lite extra och få ur mig all skit utan att rikta det mot någon särskild.
Det har hänt en del sen sist...
Och för tillfället mår jag inte riktigt bra.
Jag har haft några underbara veckor här i Danmark men det är så tråkigt att tänka på att jag ska åka hem igen, ingen som saknar en där, känns som att jag inte riktigt har något att komma hem till.
Idag är en sån där dag då jag är deprimerad, men tror ändå jag orkar med morgondagen.
Jag avskyr alla måsten, jag vill bara kunna få ro i kroppen någon gång, få landa, få lov att älska och bli älskad. Men jag har ingen familj som älskar mig, jag har ingen familj att komma hem till. Hela min släkt och familj är spridda överallt.
Jag önskar allt vore annorlunda, jag önskar att jag behandlades som de andra i familjen gjordes.
Där man inte gång på gång frös ut mig eller gick bakom min rygg.
Tex: Min bror hade ett bröllop för ett tag sen, ingen sa något till mig om det och jag var inte bjuden eller välkommen. Dagen innan bröllopet skulle äga rum fick jag veta att de skulle gifta sig..
Min egen sk. morsa drar iväg till Spanien utan att nämna ett enda ord till mig & ber även andra att undanhålla mig den vetskapen, runt 05.00 tiden på morgonen då de sitter på flygplatsen skickar de ett sms till mig där det står något så löjligt som: "Hejdå min bajskorv" .
Jag känner ett så enormt svek.
Att vår egen sk. Mamma ska ha rätten att försöka dela på syskonen och inte låta min lillasyster och lillebror komma till mig som dom vill, inte sova over, och inte äta hos mig.
Det tär så jävla mycket på mig att inte kunna göra ett enda skit, men jag skulle önska att någon kunde framföra hur mycket jag älskar dom, dom båda 2.
Jag saknar våra myskvällar, pizza mys och film kvällar. Känns som om allt är taget ifrån mig. Jag har ingenting längre.
Det jag har är i Danmark är jag hela tiden tvungen att lägga bakom mig när jag kommer hem, för de finns inte särskilt nära, jag har aldrig råd att åka över särskilt.
Jag saknar trygghet, kärlek & jag behöver närhet. Men där finns ingenting hemma.
Om inte allt vore så komplicerat så hade jag dragit direkt och fokuserat på den familjen jag har i Danmark för dom verkar ju älska mig åtminstone.
Men vem har sagt att livet ska vara lätt?
På Lördag kommer jag hem och som jag känner det nu vill jag bara slänga min i min lägga mig i min säng, gråta och sakna efter det jag har här. Bara låsa in mig och glo på film.
Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag går snart sönder.
Vi får se vad morgondagen har att erbjuda, jag ska lägga mig på gräsmattan och sola, läsa lite i min bok och fokusera på den. Men ikväll kommer jag att gråta u för jag är så jävla trött på allt. På att leva.
lite trevliga bilder på mina syskonbarn här i Danmark ❤
