Mina sömnlösa nätter då insomningstabletterna inte fungerar har börjat igen.
& jag är rädd att den djupa deppressionen som jag har, är tillbaka på ett stadie ungefär där jag befann mig när jag tog min första överdos. Jag gråter nästan varje natt & jag känner mig inte bara ensam. Jag tror att jag i stort sett är det också. ensam & bortknuffad.
Jag vill inte längre gå ut, jag äter knappt någonting & jag känner mig så himla oönskad vart jag än tar vägen.
Varje kväll sitter jag och funderar på självmord, jag har t.o.m. skrivit avskedsbrev.
Jag är så trött på människor som försöker vara snälla, men inte menar det. Människor som låtsas bry sig när dom egentligen inte gör det. Som inte kan säga rakt ut vad dom egentligen tycker.
Ingen tar mig eller det jag säger på allvar. Jag vet inte ens om jag orkar bry mig om någonting. 
Att inte ha kontakt med en enda människa. Inte för att jag hatar alla människor omkring mig, utan mer för att jag känner mig som en stor belastning för alla andra. Jag är så trött på att alla hatar mig, inklusive jag själv.
Hör ni hur dumt det låter? Jag är så himla nära att ge upp, för jag orkar inte längre. Jag vet inte ens hur jag ska uttrycka mig, för det känns inte som om dessa orden ger mig någon rättvisa. Jag vet inte hur jag ska få någon annan människa att förstå. För saken är den, att om ingen någonsin kommer att förstå snart. 
Då finns jag inte länge till.