När man gått igenom många saker som får en att känna sig otillräcklig, för andra och för sig själv och/eller att man helt enkelt börjar hata andra eller sig själv, så ställer man sig samtidigt en massa frågor.

Frågor som många tror sig ha svaret på, men som kanske inte alls stämmer.
Jag har gått igenom mycket i mitt liv och folk kan tex säga att man är en stark människa. 
Jag förstår inte den meningen...
När vet man egentligen om man verkligen är det? 
Jag finns kvar i livet, än sålänge. Men är man verkligen stark när man mår så himla dåligt? 
Jag ser mig inte som stark, jag ser mig som otroligt svag och jag är ibland rädd för vad jag kommer att göra med mig själv när jag mår som värst, när man gråter, har självmordstankar och inte gör någonting annat än att tänka på allt som har hänt. Jag kan inte stänga av det, släppa tankarna eller på något sätt lägga dom åt sidan. 
När dom kommer så tränger dom sig på och tar över hela mig.

 

När har man rätt att hata en annan människa?
Jag kan inte svara på det, för jag hatar men jag vet inte om jag har rätt att göra det.
Jag vet inte om jag någonsin kan förlåta de människorna som har gjort mitt liv till ett rent helvete att leva.

Jag vet inte om jag någonsin ens vill förlåta dessa människorna.
Och är det rätt att förlåta svin? Svin som inte bryr sig om hur mycket man skadar någon annan för att själv få sin egen njutning eller tillfredsställelse.

Kommer de här j*vlarna någonsin att få sitt straff? Jag är osäker på om det verkligen finns en rättvisa.

Men en sak vet jag och det är att vissa människor aldrig kommer att ändra sig.
Det jag har gjort är att radera dom ur mitt vardagliga liv. Tankarna kan man inte styra över, men jag kan välja om jag vill att de ska finnas här, i min närhet.

 

Och när man gjort det och mår dåligt av minnena som finns kvar, vad gör man då?
Jag har försökt ta hjälp, jag försöker skapa ett förtroende för människor vilket är så j*vla svårt när man blivit sviken gång på gång av alla människor som faktiskt SKA finnas där för en när man är liten.
Kommer jag någonsin att finna trygghet, kunna släppa in någon på livet på riktigt? 
Jag kan inte se det, jag är helt tom. 
Det är som om framtiden är helt meningslös.

Jag är fångad i mig själv.